Minisemester

Har varit usel på att skriva sista tiden. Så fort jobbet inte tar all min energi lovar jag bättring på fronten bloggande. Vet inte ens vad jag ska skriva om. Allt känns väldigt jobbrelaterat just nu.

Ja!! Kan ju berätta om helgen som gick och min och Jespers lilla minisemester.

Lördag morgon åkte vi och lämnade barnen hos mamma och pappa. Sen bar det av upp till Sandviken och Högbo Brukshotell. Väl framme tog vi oss till de närliggande skidspåren. Dagen var helt fantastiskt vacker!! Svinkall men strålande sol, fantastisk miljö och riktigt bra skidspår. Det enda som egentligen inte passade in i dessa fantastiska spår var väl Jesper och jag. Vi hade liksom inte räknat med att det här stället inte var till för amatörer som oss. Här laddade liksom de som ville ha några mil i kroppen inför Vasaloppet. Här ladddade de som i perfekta trikåer och med de bästa skidorna och utrustningen passerade oss så fort att vi knappt noterade dem. Hela varvet på 13 km blev som en jakt där vi ständigt fick slänga oss ur spår för att inte bli överkörda eller skapa dålig stämning bland övriga skidåkare. Tävlingsinriktad som man är ville man ju helst inte bli omkörd men som sagt det var kört redan efter 100 meter. Jag har nog inte skrattat så mycket på länge.

Men vi kom i mål!! Kändes allvarligt som att det aldrig skulle komma att hända ett tag. Men AJ AJ AJ vilka onda ljumskar och ben. Knappt så vi lyckades ta oss tillbaka till hotellet. Stapplande tog vi oss fram och kastade oss direkt ner i SPA-avdelningen. Även här lyckades vi sticka ut då vi slog oss ner i relaxstolarna med varsin hof och insåg att alla andra drack morotsjuice.

Tjejerna i stolarna brevid pratade om en kille den ena tjejen träffat men som inte riktigt höll måttet.

- Alltså rör man sig inte mer än två dagar i veckan (tränar) känns det liksom inte okej. Han spelar liksom bara golf...

Inne i bastun samtalades det enbart om Vasaloppet, andra skidlopp, Vätternrundan, löpning och annat träningsrelaterat.

Seriöst! Jag älskar att springa, åka skidor och träna. Jag brukar känna mig som en relativt sportig människa. Men i de här sammahangen förändrades bilden av mig själv en aning. Herregud!! Jag är ju värsta slappot. Men men den bjuder jag på. Gissar att alla som passerade mig och Jesper i spåren ändå fick sig ett gott skratt och det är väl härligt att man sprider glädje.

I riktig pensionärsanda åt vi middag, spelade lite biljard och gick till hotellrummet redan vid 20.30. Vi tänkte att vi borde sätta oss i baren en stund men ångrade oss då vi insåg att mer än ett glas vin nog skulle störa nattsömnen... :)

Tillsammans med alla andra hurtiga hotellgäster åt vi supergod frukost. Många verkade redan varit ute på en runda i spåret innan de kom till frukosten. Jesper och jag tänkte inte ens tanken. Den träningsvärken har jag inte upplevt på länge. Istället åkte vi hem till våra små troll som självklart skött sig exemplariskt och sovit hela natten hos mormor och morfar. Det är väl konstigt det där! Men man får väl vara glad att de sköter sig på bortaplan iaf.

En riktig kanonhelg!! Jag riktigt längtar efter fjällsemestern nu!! Som jag ska nöta och slipa till min åkstil i spåren. Så snabb jag kommer bli. Nästa år är det jag som svischar förbi och tycker synd om någon stackars sate som stapplande tar sig runt spåren i Högbo. Jag ska åtmistone försöka men jag kan inte lova. Däremot lär det bli en hof även nästa år, det kan jag lova.

Jag är expert på att påbörja projekt men blir aldrig riktigt klar. Precis som när man renoverar en lägenhet men aldrig får upp den där sista listen, den liksom bara ligger där lös. Ungefär så är det med alla mina stickprojekt. Vet inte hur många stickningar jag har som är påbörjade men inte färdiga. Så fort det kör ihop sig, dvs när jag gjort något fel eller när jag inte vet hur jag ska göra påbörjar jag gladeligen ett nytt projekt istället och lämnar det gamla bakom mig. Jättekul att påbörja något nytt men mycket ångestframkallande att aldrig bli klar.

Den här koftan har legat ett bra tag i stickkorgen här hemma. Alla delar har varit klara så där som på fem varv på ena framstycket. Något blev fel och jag orkade inte ta tag i felet. Tack vare min kära svärmor blev koftan klar i måndags. Tyvärr har den legat för länge och passar inte Vilmer längre. Istället har Elvira en fin kofta om ett tag. Är väldigt nöjd med resultatet.

Nästa stickprojekt är en tröja till mig själv. Hoppas på att garnet jag beställt dimper ner i brevlådan snart.

En förvirrad människa!!

Första veckan på jobbet är avklarad. Tillbaka på jobbet och dessutom till en ny tjänst resulterar i en hjärna på högvarv. Jag kastas fram och tillbaka mellan alla möjliga grejer, möten hit, utbildning dit. Det känns som att hjärnan fortfarande är kvar hemma vid skötbordet, tvättmaskinerna och hundpromenaderna. Allt ska man lära sig, allt från hur kaffemaskinen fungerar, vilken kaffekombination som är godast till allt om styrkort, verksamhetsberättelser, maxtaxa, socialtjänstlagen etc. Men det är jättespännande att lära sig så mycket varje dag, att bli insatt i hur allt fungerar. Varje dag är en dag att lära, att utvecklas. Det känns jättekul! Sen att jobba på Socialförvaltningen är så här i början tungt i sig. Så mycket tragiska historier som passerar mig varje dag. Usch det kommer sluta med att jag adopterar varenda unge!!

Summan av kardemumman: kul att vara tillbaka med arbetsuppgifter, kollegor, utmaningar och ett vuxensocialt liv. Tråkigt att lämna barnen hemma så stor del av dagen. Tur att deras pappa är den bästa pappan och den bästa sambon. Vad glad jag är för mina tre!!